Ja nu blir det svammel från mig ett tag. Hoppas ni orkar läsa. 
Men alltså jag älskar mina barn, inget snack om saken, MEN gud vad man njuter av tystnaden, ensamheten och lugnet när de har somnat!
Och ännu bättre är det nu när gubben är i Göteborg på kurs, då njuter jag extra mycket, jag älskar ensamheten, jag älskar att sitta själv en hel kväll och bara läsa, titta på det JAG vill på tv-n, skriva lite mm. Ensamheten är helig för mig och inget får störa mig i min ensamhet.
Har fått höra många gånger att jag älskar det extra mycket bara för att jag har så många barn, att jag alltid har någon hemma, att jag måste se till att få in AnGu på dagis så jag få vara lite ensam mm. Men nääääää det stämmer inte, det har inte med antalet barn att göra, att AnGu inte är på dagis för tillfället, det hade inte spelat någon roll om jag hade haft ett eller 100 barn, jag hade haft lika stort behov av att vara ensam, jag har ALLTID älskat min ensamhet, även när jag inte hade barn, även när jag bara hade ett barn, även när jag har varit nyförälskad har ensamheten varit helig för mig.
Och varför tycker sen folk att det är konstigt att man kan säga att man vill vara ensam, att man vill sitta i en hörna och bara glo i sin ensamhet en hel dag? Varför ska jag analyseras sönder för att jag gillar att vara ensam?
Även när mina förhållande varit bra har jag suttit och drömt mig bort, drömt om att vi kan ju separerar, vi kan ju ha barnen varannan vecka då, jag en och exet en, tänk vilket paradis! Jag hade ÄLSKAT varje barnfri vecka, då hade det bara varit jag och ensamheten. För att veckan därpå blivit ett varmt och stökigt hem igen med mycket bus och kärlek.
Och sen har vi det här med alla mina barn.
Visst är det väl kul att säga till någon som har mer än två barn ”VA HAR NI INGEN TV?!?!?” ”SPRACK GUMMIT!?!??!?!” Och så stå och asgarva åt sin egen iq-befriade kommentar så man får ont i magen. Visst är det kul……..TYCKER NI JA! Fattar inte alla ni att vi som har många barn har hört alla de där till leda, vi tycker INTE det är kul längre! Jag ska kanske börja hoppa på alla med bara ett barn och säga till dom ”Ööööööh hade du bara ett ägg?!??!?!” ”Öööööh fick gubben bara upp den en gång?!??!” Alla som bara har ett barn, ni som skrattade nu räcker upp en hand! Hmmm nä det var inget kul va? Nä men vi med många barn vi ska utstå alla dessa IQ-befriade kommentarer och stå och garva oss harmynta åt de även om vi under en och samma dag hört de minst 100 gånger.
Men vet ni vad, jag har märkt en sak, en sak som gör att jag börjar tro att vi Svenskar är på något sätt en enda stor släkt som är så hört inavlad så det är därför folk inte har något annat än dessa IQ-befriade kommentarer på lager. Jag har kommit på att folk som kommer från andra länder, de ser på det här på ett helt annat sätt, de tycker det är fräckt, strongt och häftigt med en stor familj, de säger att man är en superkvinna som har så många barn, att det är underbart för barnen att växa upp i en stor familj. Jag har ALDRIG fått en IQ-befriad kommentar av en invandrare, bara positiva och glada reaktioner.
Inget ”Öööööh sprack gummit under tiden ni var tv-lösa?!!?” och så ett bullrande skratt, medan en själv bara står där och skakar på huvudet och ser framför sig hur man mottar ett slag, ger personen en rak höger och jag går där ifrån med MITT bullrande skratt och tycker att personen ser så rolig ut där den ligger med näsblod, bula och smärtor.
Nu gör ju inte jag så här mot någon när jag få en sån kommentar, men åååååh vad det hade känts skönt att få göra det, att få sätta folk på plats rejält!
Nu för tiden har jag nästan börjat presentera med ”Annica och jo vi har tv, nej gummit sprack inte……!” och folk bara står och tittar på mig, säger ett halvt skrämt ”aha ok och” försöker på ett diskret sätt ta sig därifrån.
Kanske jag ska tatuera in i pannan, ”JA JAG ÄR 7-barns mamma, men korkade kommentarer undanbedes, vänligen men bestämt!”
Men ut på stan ska jag och ställa mig i en korsning och haffa alla med bara ett barn och ställa korkade kommentarer till dom också! Och kom inte och säg att de kan vara sårande, det vet jag, men vad vet ni om sårande kommentarer, tror ni att era om stora familjer tas emot med öppna armar att vi känner att ”WOW den killen/tjejen gjorde mig dag betydligt gladare!” Nä det gör ni inte, ni kan mycket väl såra oss lika mycket som vi kan såra er med våra korkade kommentarer!
Sen har vi ju klassikern! ”Ja men de är så stora så de räknas ju inte!”
Jo ALLA mina barn räknas, har alltid räknats och kommer ALLTID att räknas, hur gamla de än blir! De ÄR mina barn, always and forever! INGET ELLER INGEN KAN ÄNDRA PÅ DET!
